Finns det npgon människa, eller typ av människa, som klarar av en bipolär människa? Som har lugnet och förståelsen att kunna hantera svängarna? I mitt fall mellan depression (eller en mildare variant av depression kanske) och hypo-mani.

Och har man, som bipolär rätten att utsätta en annan människa för detta, trots att man älskar personen i fråga och verkligen vill jobba på sina fel och brister för att underlätta? Eller ska man, av hänsyn, leva ensam resten av sitt liv? 

Kort sagt:

 

Jag vet ju att jag är den enda som kan hjälpa mig själv, men finns det verkligen ingen som bara kan hålla mitt trasiga hjärta och min brutna själ åt mig ett tag och försöka orka med mig tills det läker?  

Red för L idag och det kändes super. Sadeln kräver dock lite finjusteringar, men det ska åtgärdas nästa vecka. Och det raka bettet jag lånat fungerade helt okej, men är nog liite för stort. L ska låna ut några bett till mig som jag kan prova, bl.a. vanliga två-delade. Får testa mig fram lite och sedan köpa 2 eller 3 olika som jag och Nessan tycker känns bra. Har iaf en god känsla inför framtiden.

Longerade större delen av passet eftersom jag inte ridit på länge. Nessan var pigg, men det är ju inget ovanligt, men kändes faktiskt väldigt mjuk och fin när jag satt upp. Blir mjukstart med longering/promenader varje dag och ridning ca var tredje dag, till en början. Nessie har ju tappat lite muskler och blivit lite tjock .. Men nu kör vi! 

 

 

För er som inte kan läsa mina fantastiska statusuppdateringar på facebook så deöar jag nu med mig av veckans fail: