Jag hatar verkligen när saker man aldrig trodde skulle hända, händer en.

Känslan är som när ens första husdjur dör, när en vän dör, när första riktiga kärleken tar slut .. osv.

Saker som händer överallt, hela tiden egentligen.

Men det är skillnad mellan när det händer någon annan och när det händer en själv.

Vissa saker kan man bara inte förberda sig inför. Och då hjälper det inte att veta att "det är helt normalt" eller "det är inget ovanligt".

I mitt huvud kanske det inte är helt normalt. Och skulle allt magiskt kännas bättre för att det hänt andra? Det kanske är ett egoistiskt tänkande. Men nån gång måste det ju handla om mig.

Fast just den här gången handlar det egentligen inte så mycket om mig eller hur vad som hänt påverkar mig, utan mer om hur ont i hjärtat man får när man ser någon otroligt nära bli så otroligt sårad. Och jag kan inte ens vara arg på den som sårar. Jag får bara gå runt med min knut i magen och min sten i bröstet och försöka låtsas att allt är bra och att allt är som vanligt. Det är inte vad jag vill, men helt ärligt vet jag inte vad jag vill. Jag vill se dem som betyder mest för mig lyckliga. Jag vill vara 4 år igen och lägga mig och skrika på golvet, jag vill vara det stöd som behövs, jag vill krypa ihop i sängen och gråta och jag vill vara en lugn och sansad 24-åring.

 

 

Jag sitter och funderar på om jag ska radera hela skiten eller bara låta det vara.

wth, ingen läser min blogg anyways och jag behövde få ur mig detta.