När man har någon form psykisk ohälsa så finns det många fördelar att leva med en person som inte har det.
Det finns dock en ganska stor nackdel som kan skapa viss problematik och en otrolig frustration. Nackdelen är att en person som aldrig haft några särskilda psykiska problem, så som ångest eller djup depression ofta kan ha svårt att förstå vidden av de problem som en person som lider av t.ex. någon form av depression kan uppleva.

Själv har jag fått diagnosen bipolär, vilket innebär att jag periodvis är väldigt uppspelt, nästan manisk, och periodvis kan må väldigt dåligt, känna mig deprimerad.
På senare tid har bergen och dalarna varit lite mindre, mitt humör har varit lite jämnare, men det händer fortfarande att jag faller ner i en grop av ångest och mörker.

Självklart kan jag under mina "bra" perioder ha dåliga dagar, men enligt mig är det en otroligt stor skillnad mellan att ha en dålig dag och att må riktigt dåligt (vara deprimerad). Har man bara en dålig dag så kan man oftast skärpa till sig, göra det man ska och vara trevlig ändå. Men när man känner att man nått botten och den "riktiga" ångesten smyger sig på kan enkla krav som att låta glad eller trevlig när man pratar med någon kännas fullkomligt orimliga. Det är säkerligen otroligt svårt för en person som aldrig kravlat omkring på botten att förstå, och det är där det uppstår problem.

Visst kan man vända på steken och tänka på den frustration som den andra "friska" personen känner, men är jag verkligen helt dum i huvudet som tycker att det borde ligga lite på den friskas ansvar att vara stark och ha överseende när den sjuka bara ser mörker och inte har orken att vara glad och positiv?
Speciellt i mitt fall, då jag sällan är deppig mer än 1-2 dagar åt gången. Kan jag inte bara få vara lite ledsen då? Låta lite upprörd ibland när jag pratar? Så länge jag inte är rent elak så förstår jag verkligen inte varför man inte, som en psykisk stabil person,  bara kan låta det rinna av sig och behålla lugnet.